söndag 21 september 2014

Bokmässepepp

 
Den här helgen drar bokmässepeppen igång på allvar på Kulturkollo. Missa inte alla glada tillrop från bokmässeveteraner, alla skeptiska inlägg från o-sociala bokläsare och alla tips från bokmässeaktuella författare. Själv ägnar jag mig mer åt Ulysses än åt att planera Bokmässan idag. Men på torsdag, då är jag på!

lördag 20 september 2014

Snygga Thiong'o

 
Det är inte så ofta jag fotar mina recex nuförtiden, men det är å andra sidan inte ofta de är så här snygga heller. Hjälp mig nu och håll lite tummar för Thiong'o i nobelspekulationerna.

onsdag 17 september 2014

Kafkas Processen

Dags för en omläsning av Processen, denna gång som en del i litteraturkursen. Min läsupplevelse av Processen är framför allt mycket känslosam. Jag blir oerhört frustrerad över att det inte finns logiska lagar och regler kring hur en process ska gå till, jag blir förvirrad över att tid och rum ibland inte fungerar realistiskt – pryglingen sker i ett skräprum och när K kommer tillbaks nästa dag är scenariot oförändrat - och jag blir upprörd över att K inte reagerar så starkt och på ett sätt man kan förvänta sig. Som läsare fångas jag av den maktlöshet K känner och jag drabbas av overklighetskänsla. Handlingen utspelar sig dock kronologiskt. Karaktärerna i Processen är påtagligt skissartade och tycks mer fungera som funktioner eller symboler. Även huvudpersonen Josef K skildras på ett distanserat sätt, han tänker och handlar, men det är svårt att ta till sig vad han känner. Det går inte att identifiera sig med honom på djupet. Romanen är berättad i tredje person och ger sken av att skildra verkligheten med många konkreta beskrivningar. Kontrasten mellan den enkla, ”vardagliga” formen och det absurda innehållet är stor. Man kan ju undra varför någon läser så här jobbiga böcker. Svaret är enkelt; den är suverän.

tisdag 16 september 2014

Att inte vilja se

Att inte vilja se av Jan Guillou, utgiven av Piratförlaget, 2014

Hur ska jag egentligen kunna recensera en bok när jag inte kan bestämma mig för vad jag tycker om den? I den sitsen sitter jag efter att ha läst Jan Guillous fjärde bok i sviten Det stora århundradet, Att inte vilja se. Dessutom är jag påverkad av den debatt som varit kring boken, och den har inte gjort mig klokare. Nåväl, jag börjar från början med lite tankar runt hela serien.

Första boken i sviten, Brobyggarna, gjorde mig besviken. Och förvånad. Jag Guillou har nämligen en förmåga inte många författare har, han kan få mig att identifiera mig med supersmarta och/eller våldsamma män. När jag läste Hamiltonböckerna smög jag omkring och tänkte på mig själv som "faran i mörkret". När jag läste om Arn var jag snabbare än blixten med mitt svärd och klokare än alla andra. Men i första boken om de tre bröderna Lauritzen snuvade författaren mig på konfekten! I stället för att bygga upp karaktärerna ordentligt från barndomen gör Guillou ett långt tidshopp och vips är gossarna examinerade som bäst i sina klasser och smartare än alla andra. Men jag fick ju inte vara med! Mycket upprörd var jag då. Men, jag är en ganska trogen läsare så jag fortsatte i alla fall med de andra delarna.

Andra boken i sviten, Dandy, gjorde mig ännu mer besviken. I den ligger fokus på tredje brorsan, han som var homosexuell, konstnärlig och flyttade till England. Mestadels tycker jag nog helt enkelt att den boken är lite tråkig. Guillou är bättre på att skildra konflikter än på att gestalta komplicerade kärleksrelationer och han känns mer hemmastadd i karga miljöer än i Bloomsburygruppen.

Tredje boken Mellan rött och svart fick mig att åtminstone nästan jubla. Äntligen en Guillou som jag känner igen, bitsk och ironisk. Första världskriget är slut, familjen är samlad, Europa återuppbyggs. De svarta hakkorsen tas inte på allvar, efter det stora kriget kan det ju aldrig mer bli krig.

Och så kommer vi då till den senaste boken, Att inte vilja se, som kretsar mycket runt brobyggaren Lauritz och hans familj. Lauritz har fortfarande kvar sin gudstro och han försöker leva ett rättrådigt liv. Han tror också fortfarande att tyskarna är de goda människorna och engelsmännen de onda. Hans världsbild är oerhört förenklad och han har en stark utvecklad strutsmentalitet. Lauritz ser bara det han vill se. Och han håller fast vid detta trots att alla hans närmaste intar motsatt ståndpunkt, ofta på ett mycket påtagligt sätt. Det är väl här ungefär som det blir lite väl svårt att förstå sig på Lauritz. Han är liksom lite väl oinsatt och inskränkt för att vara så smart och ha så många insatta personer i sin omgivning. Just kring temat vem som visste vad har det stormat runt Guillous bok, som fått en del historiker att reagera. Läs mer här i ETC om ni är intresserade. Och ja, tyvärr har jag svårt att "köpa" historien om Lauritz okunskap om omvärlden.

Sammantaget är jag således inte så imponerad av den senaste boken om bröderna Lauritzen, men jag kommer ändå att läsa nästa.

måndag 15 september 2014

Tematrio - Personliga pronomen

Dags för en ny titelutmaning med grammatiskt tema. Och nu blir det lite petigt, jag måste erkänna att jag får googla eftersom ordklasserna är inte de samma som när jag lärde mig dem! Berätta om tre bra böcker med personligt pronomen i titlarna!

1. Jag börjar med de ganska enkla titlarna Jag & du och Hon & han, mina favoritböcker för 11-åringar av Katarina von Bredow. Böckerna speglar så nyanserat hur det är att vara 11 år och kär.

2. Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie är en av de allra bästa novellsamlingar jag läst. Missa inte!

3. Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari läste jag också nyligen. Och jag gillade verkligen blandningen av allvar och humor samt att författaren inte drar sig för att skildra svåra frågor om invandrades situation i Sverige.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

lördag 13 september 2014

Pennskaftet och en uppmaning att rösta i morgon!

Kulturkollo skriver vi idag texter med politiska inslag. Bland annat nämns naturligtvis Elin Wägners Pennskaftet. I morgon, senast, är det dags att gå och rösta. Jag hoppas att ni alla gör det. Obehagliga vindar har verkligen dragit genom vårt land de senaste åren främlingsfientlighetens fula tryne sticker upp och försöker göra gällande att det är skillnad på folk och folk. Gå och tala om för dem i morgon att de har fel!

Elin Wägner föddes 1882 i Lund. Modern avled i barnsängsfeber när Elin bara var några år gammal och Elin förvandlades till en försiktig flicka, som tillbringade mycket tid ensam. Några år senare flyttade familjen och fadern gifte om sig. Elin hade svårt att dra jämnt med sin styvmor och vistades långa tider hos morföräldrarna. 1897 flyttade familjen till Helsingborg, där fadern utnämndes till rektor för läroverket. Elin medverkade i skoltidningen och 1899 vann hon pris för en novell. Hon ville studera vidare, men fadern ansåg inte att detta var passande för flickor. Efter konfirmationen anställdes Elin av skolan, som skrivbiträde åt sin far.

Elin fortsatte dock att skriva små berättelser som publicerades under pseudonym i Helsingborgs-Posten. Senare anställdes hon av tidningen för att skriva reportage, kåserier och korta noveller. Under tiden på Helsingborgs-Posten hade Elin en himlastormande, men olycklig, kärlekshistoria med en medarbetare, Hjalmar Jönsson.

I början av 1907 fick Elin arbete på Iduns redaktion i Stockholm. I Idun fick hon skriva artiklar som kunde tilltala tidningens kvinnliga läsare. Hennes skrifter publicerades även i skämttidningen Puck och i Dagens Nyheter. I DN skrev hon bl a en serie om livet bland lågavlönade kvinnliga kontorister i Stockholm, publicerad i romanform under namnet Norrtullsligan. Under 1908 började Elin också skriva artiklar och texter som rörde aktuella sociala frågor, framför allt frågor om kvinnors situation. Efter att bl a ha intervjuat debattören Ellen Key, engagerade sig Elin i rörelsen för kvinnlig rösträtt.

1910 publicerades romanen Pennskaftet. Boken handlar om en ung kvinnlig journalist, Pennskaftet, och gruppen av rösträttsaktivister. I romanen får vi lära känna ett flertal kvinnor med mycket varierade livssituationer. Cecilia, "kvinnan som haft en historia" blir av en slump indragen i rösträttsarbetet, hon flyttar till en egen lägenhet (med jungfru så klart) och blir så småningom mycket aktiv i rösträttsrörelsen. Pennskaftet själv träffar en ung man, flyttar samman med honom och har möjligen en otillbörlig förbindelse med honom.

Pennskaftet skildrar kvinnans situation i början av 1900-talet på ett helt nytt sätt. Här får vi möta kvinnorna i de offentliga rummen, tidigare har de hållit sig i hemmen. Författaren tar upp många engagerande teman i romanen, förutom att beskriva arbetet för rösträtten framför hon även sina radikala åsikter om den aktuella sexualmoralen.

Romanen är mycket intressant, men inte helt lättläst. Dialogerna är så slagfärdiga att man blir lite trött och språket är rejält föråldrat. Samtidigt är det spännande att försöka sätta sig in i kvinnornas situation, romanen ger en fyllig bild av de förväntningar som riktades mot kvinnorna, framför allt av dem själva.

torsdag 11 september 2014

Dvärgen av Pär Lagerkvist

Dvärgen av Pär Lagerkvist, utgiven av Brombergs, 2014

Det finns karaktärer man läser om som får en att rysa och vilja stoppa huvudet under kudden för att komma undan den ondska som osar ur deras porer. Dvärgen är en av dem. Några andra jag på rak hand kan komma på är Humbert Humbert i Lolita, Grenouille i Parfymen, Lord Voldemort i Harry Potter och president Snow i Hungerspelstrilogin. Doktor Glas är inte särskilt trevlig han heller, men där tänker jag snarare psykisk störning än ondska. Nåväl, åter till Dvärgen.

Handlingen i Dvärgen utspelar i furstens hov i renässansens Italien. Dvärgen är furstens närmaste man, åtminstone är det så han uppfattar situationen själv. Dvärgen är dessutom den enda dvärgen i hovet, på olika sätt har han lyckats få alla de andra bortskickade eller eliminerade. Förutom fursten består hovet bland annat av furstinnan Teodora, parets dotter Angelica och furstinnans älskare don Riccardo. Det enda Dvärgen tycker om är våld, krig och list. När så kriget bryter ut är Dvärgen lycklig, han fantiserar om att utföra stordåd, att få vara med i själva striden och döda. Att han är för liten blir en plågsam smädelse, en påminnelse om alla oförrätter han tidigare genomlidit. När kriget är slut gläds alla utom Dvärgen, och när han blir ombedd av fursten att bjuda de forna fienderna gift under fredsmiddagen genomför han uppdraget med glädje.

Dvärgen är skriven i dagboksform, vilket förstärker upplevelsen av motvillig identifikation med Dvärgen. För på ett närmast obetvingligt sätt lyckas Lagerkvist skapa en situation där läsaren konfronteras med sin egen ondska. Och trots att det är lätt för de allra flesta av oss att känna att vi är godare än Dvärgen finns det också stråk av illvilja inom de flesta av oss. Det är inte alltid så lätt att acceptera. Men viktigt för att kunna hantera och bemöta ondska både inuti och utanför en själv.

Ja, förskräckligt obehagligt är det att läsa Dvärgen. Och oerhört utmanande. Och otroligt givande. Ondskan försvinner inte för att vi stoppar huvudet i sanden och låtsas att den inte finns. Det gjorde man på Lagerkvists tid, med katastrofala följder. Blunda för obehagliga anti-demokratiska och främlingsfientliga strömningar i vår egen får vi heller inte göra - sätt Dvärgen i fängelsehålan, rösta på söndag.

onsdag 10 september 2014

Hur man botar fanatiker med humor och litteratur

Helena skriver idag om vad en människa är på Kulturkollo och tipsar om fantastiska böcker av Janne Teller, Amos Oz och Primo Levi. Så här i valtider känns det extra angeläget att publicera texter som handlar om fanatism och främlingsfientlighet - och hur vi motarbetar dessa. Oz har ett bra recept.


Hur man botar en fanatiker av Amos Oz.

I denna underfundiga lilla skrift beskriver författaren en utbredd farsot - fanatismen - och han bidrar även med ett verksamt recept. Symtomen på fanatism är ett svart-vitt synsätt kombinerat med bristfällig inlevelseförmåga och intensiv önskan att hjälpa andra att förstå sitt eget bästa. Verksam medicin mot detta tillstånd är humor och litteratur, gärna i kombination.

Författaren beskriver även den komplicerade relationen mellan israeler och palestinier och föreslår en kompromiss för att lösa konflikterna. Denna kompromiss kommer att vara smärtsam - för båda parter - men den är sannolikt den enda varaktiga lösningen på den smärtsamma, tragiska konflikten mellan brödrafolken. Lösningen handlar naturligtvis om att skapa två likvärdiga stater, två stater som båda kommer att förlora religiösa symboler, men vinna fred. Vidare berättar Os i denna lilla skrift om sin nyfikenhet och om hur hans berättelser inspireras av hans lust att sätta sig in i andra människors situation.

Tyvärr är detta en högaktuell bok, som på ett humoristiskt och lättläst sätt beskriver och förklarar fanatismens mekanismer. Språket i boken är tämligen enkelt, men emellanåt kan man skymta författarens vanliga vackra prosa. Trots att temat är allvarligt fnissade jag mig genom en del av de bitska, ironiska beskrivningarna av fanatikerns drivkraft att hjälpa sina medmänniskor, mer allvarliga kändes delarna om Israel och Palestina.

Naturligtvis är detta en bok för alla och jag tror att man läser denna bok generellt under gymnasiet. Om någon missat den, bör ni så klart råda bot på detta.

tisdag 9 september 2014

Nobelspekulationer

 
Så här ser Unibets oddslista ut för närvarande. De flesta namnen tycks vara samma som föregående år. Jag tjatar ju varje år om att jag vill ha fler kvinnor och fler afrikaner bland pristagarna. Av de 31 på listan har jag läst 15. Mina favoriter är Ngũgĩ wa Thiong'o, Assia Djebar, Nuruddin Farah (ja det ska bli afrikanskt i år!). Om det blir en vit man igen håller jag en tumme för Amos Oz. Om det blir någon jag inte läst hoppas jag på Aleksijevitj, för jag har länge tänkt läsa hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte. Om det blir Thiong'o har jag lovat mig själv att jag får köpa de årets supersnygga utgåvor av hans romaner.

Vem hoppas ni på?

Ngũgĩ wa Thiong'o 5.00
Haruki Murakami 6.00
Assia Djebar 8.00
Joyce Carol Oates 8.00
Adonis 15.00
Bei Dao 15.00
Philip Roth 15.00
Svetlana Aleksijevitj 15.00
Amos Oz 20.00
Antonio Lobo Antunes 20.00
Don De Lillo 20.00
Milan Kundera 20.00
Don Paterson 25.00
Ko Un 25.00
Margaret Atwood 25.00
Thomas Pynchon 25.00
William Trevor 25.00
Cormac McCarthy 30.00
Jon Fosse 30.00
Mircea Cartarescu 30.00
Nurrudin Farah 30.00
Dacia Maraini 40.00
Javier Marías 40.00
Salman Rushdie 40.00
Tom Stoppard 40.00
Umberto Eco 40.00
Bob Dylan 50.00
Cees Nooteboom 50.00
Colm Toibin 50.00
John Le Carre 50.00
Peter Handke 50.00