onsdagen den 23:e april 2014

Läsning på Världsbokdagen

Idag på Världsbokdagen ska jag läsa riktigt mycket. Jag har 30 sidor kvar i När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka så den läser jag ut i ett nafs. Sedan är det dags att kasta sig över Revolutionsskrivarna av Nawal El Saadawi, en bok jag verkligen ser fram emot att läsa. Jag hoppas också att Sankmark av Jhumpa Lahiri dyker upp i postlådan idag, det börjar ju bli dags att Facebookcirkla om den. Ni är väl med? Förutom läsning kommer jag dessutom att ägna mig lite åt att läsa med öronen, då är det Snöstormen av Vladimir Sorokin som streamas. Vad läser ni idag?

tisdagen den 22:e april 2014

Tematrio - Världslitteratur

I morgon är firar vi återigen Världsbokdagen och jag smygstartar lite genom att ha ett världstema på tematrion. Men hur man ska definiera Världsbok lämnar jag upp till er, jag gör som Världslitteratur.se och fokuserar på litteratur från Asen, Afrika och Latinamerika. Berätta om tre intressanta texter från jordens alla hörn! Om ni vill ha mer tips rekommenderar jag också bra världslitteratur på FritzStåhl.


1. Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez är en släktkrönika som utspelar sig i  den lilla byn Macondo, en isolerad by i Colombias träskmark. Här får vi följa familjen Buendías liv och leverne under hundra år, hundra år som präglas av ensamhet och utanförskap. Det är blandningen av realism och magi som gör Hundra år av ensamhet till en stor läsupplevelse. Berättelsen kryddas med spöken, flygande mattor och odödlighet. Tiden tycks stå still i Macondo och människorna tycks mer vara förlängningar av varandra än unika identiteter. Realistisk är dock den del av berättelsen som handlar om hur det allsmäktiga banankompaniet tar över allt i byn och lämnar den skövlad.

2.  Agaat av Marlene van Niekerk handlar om den vita lantbrukarhustrun Milla och den svarta tjänstekvinnan Agaat. Romanen gestaltar den sydafrikanska historien utifrån en kvinnligt perspektiv i en tid då allt förändras. Vi får lära känna Milla och Agaat i det tidiga 60-talets apartheid och får därefter följa deras historia fram till romenens nutid 1996 då Milla är helt förlamad och totalt beroende av Agaat. Fängslande berättelse, lagom utmanande berättarteknik och ett suveränt, knappt språk.

3. Huvudpersonerna i Vi kom över havet av Julie Otsuka är många, det de har gemensamt är att de reser över havet från Japan till USA för att gifta sig. Alla har de lämnat sina hem, sannolikt för gott. En del är rädda, andra är förväntansfulla. En del har erfarenhet och förstår vad som väntar dem, andra är mycket unga och oskuldsfulla. För många blir livet inte alls som de tänkt sig. På ett poetiskt, rytmiskt språk gestaltar författaren kvinnornas upplevelser av sorg, längtan, utanförskap och ensamhet.

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

måndagen den 21:e april 2014

Sal 2

Sal 2 av Julie Bonnie, översättning av Ulla Linton, utgiven av SEKWA, 2014

"Så börjar överlämningen, sal efter sal, kvinna efter kvinna, själ efter själ, drama efter drama, liv efter liv" (s 12). Béatrice arbetar på en förlossningsavdelning och möter varje dag de underverk och de tragedier som utspelar sig i livets och dödens väntrum. Hur hanterar man som personal de nyblivna mammornas (och pappornas) överväldigande lyckorus, panikslagna skräck, djupaste förtvivlan och medicinska komplikationer? Varje arbetsdag innehåller dramatik, mirakel och tröstlös hopplöshet. Men personalen är dåligt rustad att ge det stöd alla nyblivna föräldrar behöver. I stället för ett individuellt, nyanserat bemötande använder man sig av fyrkantiga rutiner och ett svalt, opersonligt sätta att relatera. Béatrice upplever sin arbetssituation som mycket påfrestande och hon tänker ofta på sitt förflutna som turnerande nakendansös och sitt liv tillsammans violinisten Gabor, hennes barns pappa.

Läsaren får ta del av Béatrices förflutna insprängt i berättelsen om kvinnorna på salarna. Som tonåring drömmer hon om att vara Marilyn Monroe eller Brigitte Bardot. Behovet av att bli sedd och älskad är ändlöst. När Béatrice träffar violinisten Gabor och trummisen Paolo upptäcker hon en möjlighet att blotta både sin kropp och själ på scenen i grungens 90-tal. Gruppen turnerar och uppträder, Béatrice föder barn och dansar, lever och älskar. Tills allt en dag tar slut och en ny fas av livet tar vid.

Sal 2 är en roman som i mitt tycke har allt. Texten är sönderbruten, vacker och lite skör. Här beskrivs de allra vackraste ögonblick i livet, de starkaste upplevelser av omvälvande kärlek. Och här skildras skärande smärta, outsäglig sorg, dödsskräck och förtvivlan.
"Jag minns hur jag snusade på mina barn, slickade på dem, rörde vid dem och kände dem mot min hud. Jag kände igen deras rörelser, jag hade närt dem med min kropp. Jag skulle ha kunnat äta upp dem, som en varghona. Babydoften gjorde mig tokig, jag brann av begär efter att vara dem nära. En moderlig sensualism" (s 48).

"När jag går ut ur rummet sitter splittret från hennes själ som klistrat på mina händer, jag kommer säkert att ha flisor i håret när jag kommer hem. Det sprider sig runt omkring henne, hur som helst, till vem som helst" (s 58).
Sal 2 är en hyllning till kvinnokroppens livgivande, men det är en hyllning som inte romantiserar. Inte förskönar. Här finns de riktiga kvinnorna, de som föder ylande på huk och de som föder med hjälp av medicinens tekniska hjälpmedel. Här finns de vars barm flödar över av livgivande mjölk, och de som sliter med bröstpumpar för att få ut några blodiga droppar ur såriga bröstvårtor. Här finns de vars kärlek kommer som ett lokomotiv och de som faller djupt in i psykosens dimmor. Här finns helt enkelt verkligheten.

Sal 2 är en av de vackraste, sårigaste, sorgligaste och mest kärleksfulla roman om att vara kvinna jag läst. Den rekommenderas, ja närmast åläggs er att läsa.

Andra som läst är Beas bokhylla, Litteraturmagazinet, Kulturbloggen.

söndagen den 20:e april 2014

Frost

Idag var det äntligen dags även för mig att se den mycket omtalade filmen Frost. Dottern (8 år) hade sett den sedan tidigare och ville så gärna se den igen. Och jag kan faktiskt förstå henne, Frost visade sig vara en mysig, rolig och lite spännande film. Dottern är dessutom mycket förtjust i musiken, där är väl jag inte lika begeistrad. Men den var helt OK.

Filmen handlar om två systrar Elsa och Anna (prinsessor så klart) som stod varandra mycket nära som barn. Men Elsa har en mystisk, magisk defekt som gör att hon ibland sprider kyla och is omkring sig. Och detta råkar skada lillasystern. Efter den skrämmande händelsen låses och låser Elsa in sig i sitt rum. Flickorna växer upp och det blir dags för Elsa att krönas till drottning. Men många saker går fel vid kröningen, vilket blir upptakten till äventyr, förälskelse i en prins och lite fara.

I slutet segrar naturligtvis kärleken, men inte den vanliga kärleken mellan prinsen och prinsessan. Nej, här är det syskonkärleken som väger tyngst och det var en riktigt bra upplösning.

fredagen den 18:e april 2014

Farväl Gabriel García Márquez

Gabriel García Márquez avled under gårdagen i sitt hem i Mexico City efter en lång tids kamp mot sjukdom. García Márquez var kanske mest känd för sin stil - den magiska realismen - och för att han satte Latinamerika på litteraturkartan. Hans fantastiska roman Hundra år av ensamhet är - efter Bibeln - den mest sålda boken på spanska någonsin. Och det är en magnifik roman jag verkligen gärna vill rekommendera. Och det vill mina läsare också. I en strikt ovetenskaplig undersökning (2009) utsågs just Hundra år av ensamhet till den mest populära boken skriven av en Nobelpristagare.

García Márquez skrev också Kärlek i kolerans tid, en roman jag bara sett filmatiserad. Jag tror att den skulle passa mig. Men García Márquez skrev inte bara i det stora formatet, han skrev också fantastiska noveller och kortromaner. Jag har bland annat läst Översten får inga brev och den tycker jag är helt fantastisk. Översten får inga brev skildrar en korrumperad värld, där de som har ser till att få mer, på bekostnad av de som inget har. Författaren beskriver här skam och fattigdom, men också  obändigt hopp och ett värdigt sätt att leva.

Under morgonen har jag surfat runt en del och läst om García Márquez så nu har jag fått lov att skriva upp en bok till på min önskelista. Krönika om ett förebådat dödsfall framhålls på flera ställen som en av författarens mest intressanta böcker utifrån sin konstruktion. Hoppas att den nu ges ut i nytryck.

Läs gärna mer i SvD.

torsdagen den 17:e april 2014

Glad Påsk

Nu börjar både hönor och kycklingar att dyka upp i huset så nu börjar det bli dags att önska Glad Påsk. Här är lite pyssel som faktiskt jag och dottern fixat till. Inte illa av en pysselfobiker som mig, eller hur? Helgen spenderar vi med vänner och en hel del tid ska vigas åt läsning. Hoppas ni får en skön långhelg!

onsdagen den 16:e april 2014

Fantastiska kvinnor

Jag är just nu inne i ett stim och läser bra böcker om och av kvinnor. Senast igår avslutade jag Sal 2 av Julie Bonnie och var mer lyrisk än vanligt. En recension kommer när jag samlat mig.

Tidigare under veckan läste jag Kvinnan på övervåningen av Claire Messud, en bok jag fortfarande går och tänker på. Det är inte så enkelt att hantera kvinnor som Nora, hon vill inte släppa mig. Intressant nog börjar detta göra mig lite irriterad på henne och mindre benägen till empati.

Mary Jones historia av Elin Boardy är ytterligare ett fint exempel på en kvinnoskildring av intresse. Jag har läst två böcker av henne och har debutromanen Allt som återstår på vänt i hyllan.

Ytterligare en helt fantastisk roman om kvinnor var De kom över havet av Julie Otsuka. Den poetiska texten och det kollektiva berättande lyfte den roman till svindlande höjder. Och hennes nya - När kejsaren var gudomlig - ligger här på en hylla bredvid mig och vinkar lite.

Men innan den ska upp i min famn måste jag läsa ut Revolutionsskrivarna av Nawal El Saadawi - min nobelprisfavorit.


tisdagen den 15:e april 2014

Kvinnan på övervåningen

Kvinnan på övervåningen av Claire Messud, i översättning av Eva Johansson, utgiven av Natur & Kultur, 2014

Igår kväll var Claire Messud gäst på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, där hon samtalade med Linn Ullmann. Jag var tyvärr inte där, men här hos Kulturdelen kan ni läsa lite om Jennys funderingar kring samtalet mellan Messud och Ullman.

En superkort beskrivning av Kvinnan på övervåningen skulle kunna låta så här: Nora är riktigt förbannad, hon berättar varför. Och min lika korta reflektion skulle kunna vara: Bravo Nora, det var banne mig på tiden. Men eftersom det här inte är någon Twitter-recension ska jag nu utveckla mina tankar en smula.

"Hur förbannad är jag? Det vill du inte veta. Det vill ingen veta något om."

Så inleder Nora Eldridge sin berättelse. Och som läsare blir man naturligtvis genast intresserad av vad som orsakat denna väldiga ilska. Nora lever ensam, är fyrtiotvå år och arbetar som lågstadielärare i Cambridge, Massachusetts. Och hon berättar till en tydlig mottagare (kära läsare) om en försiktig tillvaro, om en kvinna som inte grabbat tag i livet och tagit sin plats. Nej, Nora har lagt sina konstnärsambitioner på hyllan och retirerat upp till övervåningen, där är hon osynlig och känner sig trygg. Och egentligen outsägligt ensam.

När en ny pojke, Reza, börjar i Noras klass utvecklar Nora ett tämligen tvångsmässigt intresse för pojken och hans familj. Hon knyter an till pojken och börjar fantisera om att vara hans mor. Lyckan är total när Nora erbjuds att dela en konstnärsateljé med Rezas mor Sirena. Sirena är en färgstark, utlevande, passionerad kvinna som skapar konst som ger tittaren en omvälvande upplevelse. Nora skapar små tittskåp med scener ur sorgsna, kvinnliga konstnärers liv. Hon pillar med detaljer och försöker återskapa något så exakt som möjligt. Vackert, men inte särskilt expressivt. Nora önskar att hon vore mer som Sirena, eller ännu hellre att hon faktiskt vore Sirena. Även Rezas far, Sirenas man, Skandar väcker Noras intresse; hon blir djupt förälskad och fantiserar om - eller tror - att hennes känslor är besvarade. Verkligheten ser dock inte riktigt ut så som Nora föreställer sig.

När jag läst ut boken - som jag för övrigt gillade skarpt - blev jag sittande med ett par funderingar som jag inte riktigt kan skapa klarhet i. Vad är det som gör att Nora väljer att leva ett "som-om-liv" i stället för att bli huvudperson i sitt eget liv? Jag vet faktiskt inte riktigt och jag är inte så säker på att en omläsning skulle ge något svar. Kanske är det så att läsaren mer dimper ner hos Nora i nutid och får lov att hantera att inte få veta så mycket om hennes tidigare liv. (För en psykolog är ju inte detta så enkelt). Min andra fundering handlar om vad som kommer att hända i framtiden. Kommer Nora att lyckas bibehålla sin ilska och använda den kraften för att skapa det liv hon vill ha? Tyvärr är jag inte så säker på att det kommer att bli så. Vi vet väl alla hur lätt det är att ramla tillbaks till gamla invanda mönster.

Texten i Kvinnan på övervåningen är lättläst, men i mitt tycke lite pladdrig. Jag har ju en viss förkärlek för ett stramare språk. Dessutom innehåller texten mängder av intressanta referenser till andra romaner och författare. Det mesta går mig nog förbi, men en del uppmärksammar och uppskattar jag. (Berätta t ex gärna för mig om de svarta munkarna).

Sammantaget är Kvinnan på övervåningen en fantastisk berättelse om en hämmad kvinnas abrupta uppvaknande.

Andra som läst är Bernur, Hermia, GP.