fredag 7 augusti 2009

Svinalängorna

Svinalängorna av Susanna Alakoski, utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2007.

I det nybyggda bostadsområdet Fridhem i Ystad bor de som inte har råd med egen villa. Här samlar kommunen de som inte riktigt platsar i samhället; de arbetslösa, socialfallen, invandrarna, de ensamstående och missbrukarna. Snart kommer området att gå under namnet Svinalängorna. För Leena, hennes bröder och föräldrar är den nya lägenheten dock nästan ofattbart lyxig. Här finns rinnande varmt vatten och inomhustoalett. Även om familjen saknar pengar lyckas de skaffa det mesta de behöver; Leenas pappa är en riktig fixare. Tiden är 60- och 70-tal, framtiden ser ljus ut. Leenas föräldrar kommer ursprungligen från Finland och de har svårigheter att anpassa sig i det nya landet. Livet i den nya lägenheten blir inte vad man hoppats. För att söka tröst börjar föräldrarna supa och deras missbruk eskalerar snabbt till en ohållbar situation.

Det gjorde fysiskt ont att läsa den här boken som är skriven ur ett barns perspektiv. Leena beskriver i detalj allt som sker; spyorna, skiten, bråken, misshandeln, smutsen, bristen på mat och rädslan. Rädslan som gör att man går med hårt knäppta händer och en bön på läpparna hela tiden - trots att man nog inte tror på Gud. Eftersom perspektivet är barnets är språket enkelt och konkret.

Den här romanen handlar om de utsatta barnen, barnen som är i behov av akut hjälp, barnen som ingen tycks veta hur man ska hjälpa. För in i det längsta håller barnen masken och skyddar sina föräldrar från myndigheterna. Och in i det längsta väljer skolan att tro på tillfälligheter. Och in i det längsta ger socialtjänsten stöd som innebär att barnen bor kvar i familjen. För föräldrar har rättigheter. Så ser situationen ut även i nutid.

Svinalängorna är annars ett tidstypiskt dokument. Författaren föddes 1962 (samma år som jag) och vi delar många erfarenheter under uppväxten. Romanen berör mig också p g a att jag minns en flicka som gick i parallellklassen i skolan. Idag förstår jag att hon hade det som Leena, då tyckte jag tyvärr bara att flickan var underlig.

Romanen är dock inte bara en dyster, tragisk uppväxtskildring. Här finns också utrymme för kamratskap, kärlek och humor. Under de nyktra perioderna är Leenas föräldrar lika kärleksfulla och omtänksamma som vilka föräldrar som helst. Och bland kamraterna finns två flickor som lever i liknande omständigheter som Leena, de är till stort stöd för varandra. Författaren skriver också med ett barns humor om vissa ämnen, på ett sätt som gör att man småler under läsningen.

Sammantaget är detta en mycket angelägen bok som skildrar ett barns utsatthet och klassamhällets baksida. Författaren undviker inte att skildra de vidriga detaljerna i en missbrukarfamilj, men gestaltar också ett barns enorma överlevnadsförmåga.

4 kommentarer:

  1. Jag håller med dej till fullo. Tyvärr också det här med föräldrars rättigheter som alltid styr över barnens även om det inte heter så. Jag tror tyvärr det är många som har det som Leena. Hur mår en vuxen Leena?
    Lydia

    SvaraRadera
  2. Ja, lagen är skriven mer med hänsyn till föräldrar än till barn.

    SvaraRadera
  3. Det var ju den här boken vi bytte! Jag har inte läst min bytesbok som jag fick av dig ännu. Finns ju så otroligt mycket att läsa. Önskar man hade mera tid!

    SvaraRadera
  4. Håller med om att det är en riktigt bra bok! Önskar att jag också hade tålamod att lyssna.

    SvaraRadera