onsdag 16 maj 2012

Tråkig August

Alltså jag vet att man inte får tycka att August Strindberg är trist, men jag blir så uttråkad av att försöka lyssna på Röda rummet. Nu är inte Per Myrberg någon favorit som uppläsare, men handlingen lyckas knappt ens hålla mig vaken. Huvudpersonen är en fattig svältande författare som tror på socialismen och granskar/kritiserar byråkratin. Sådant brukar jag gilla, men jag tycker inte om bokens tonfall. Jag upplever berättarrösten som dryg, som någon som bara vill stoltsera med att han är beläst och intelligent. De övriga personerna har jag svårt att hålla isär, trots att jag vet att man kommer att kunna följa hur det går för dem relaterat till deras värderingar. Jag kan förstå att Röda rummet var hett sprängstoff när den kom ut, men nu lyckas jag inte ens tycka att den är intressant som tidsdokument. Jag tänker kämpa på och lyssna färdigt i alla fall, sedan väntar En dåres försvarstal, som jag vet att jag gillar.

19 kommentarer:

  1. Strindberg har inte varit min direkta favorit tidigare. Läste "Hemsöborna" som jag inte gillade, men har nu under Littvet-studierna läst hans svar på Ibsens "Et dukkehjem", som jag fann mycket trevlig och komisk. Sedan läste vi Spöksonaten förra veckan och den var intressant men mystisk. Eftersom Strindberg hade ett så brett författarskap finns det nog något för alla. Men man kan nog inte gilla allt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har säkert rätt, jag ska läsa lite annat för att se vad jag gillar.

      Radera
  2. För Strindberg har jag inte mer tid än vad han redan fått av mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inte läst ngt av honom sedan gymnasietiden så han får en chans till nu.

      Radera
  3. Jag var heller aldrig förtjust i Röda rummet när vi läste den i litteraturvetenskapen..

    SvaraRadera
  4. Men visst får man tycka det! Jag tyckte Inferno var outhärdlig nästan, men uppskattade En dåres försvarstal t ex.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inferno har jag inte läst och jag håller mig nog undan den...

      Radera
  5. Jag kan till nöds se Strindberg på teatern, men att läsa honom. Nej, det går bort. Jag gjorde ett försök med Röda rummet en gång för länge sedan, men orkade inte mer än några sidor. Och det var ändå i en period av mitt liv då jag nästan alltid läste ut de böcker jag påbörjat, även när jag inte var så förtjust i dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gör ett undantag genom att läsa ut ngt jag inte gillar...

      Radera
  6. Neeej, säg inte så. Har precis satt upp som mål att läsa Röda rummet i sommar... Försökte för många år sedan men tog mig inte igenom. Tänkte att jag var för ung då men att det kanske skulle gå lättare nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag fyller 50 om några veckor, men är inte nog gammal än :-)

      Radera
  7. Jag tyckte också att "Röda rummet" var tråkig att lyssna på, jag störde mig bland annat på att Per Myrberg försökte låta lite berusad så fort de dricker - vilket de gör hela tiden. Kan däremot varmt rekomendera "Hemsöborna" inläst av Börje Alstedt, en underbar ljudboksupplevelse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag stör mig till vanvett på PMs sludder, jag kan ju inte ens höra vad de säger :-( Men jag har lyssnat på och gillade också Hemsöborna.

      Radera
  8. Jag har aldrig varit särkilt intresserad av Strindberg, har alltid tyckt att han verkat tråk. Nu blir jag klart avskräckt. :P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ska tipsa om något bra av honom om jag hittar ngt :-)

      Radera
  9. Röda Rummet är urtrist. Den har liksom passerat bäst-före-datum och är långt ifrån Strindbergs bästa verk. Jag började igår på En dåres försvarstal och den verkar lovande. Rappt språk och faktiskt så kom jag på mig själv med att småle lite emellanåt.

    SvaraRadera
  10. Efter alla dessa negativa reaktioner på Röda rummet undrar jag varför jag tycker om den - kan det bero på att jag har läst den flera gånger. Första gången i tonåren då allt gick ner, liksom, även om man tragglade. Jag har ett svagt minne av att jag då tyckte den var rörig men bitvis rolig. Jag gillade väl Arvid Falk. Senare läsningar har den växt. Jag älskar första kapitlet. "Det var en afton ..."
    Sen kom TV-serien med Per Ragnar i huvudrollen - jättebra, finns tyvärr inte på You Tube. Ibland kan en filmatisering hjälpa en på traven - man får sammanhangen och den röda tråden presenterad.

    Den är ojämn - vissa kapitel tex om Arvids brors finansiella transaktioner är svårsmälta. Andra, tex när vi hälsar på gänget av konstnärer ute i Liljansskogen och de diskuterar hur man ska kunna överleva som fri konstnär är roligare. Men det är ju 1800-tal. Det kommer man inte ifrån, man måste göra tidsresan.

    Och man måste ju inte gilla den eller Strindbergs böcker överhuvud taget. Han var vanligen ganska gnällig och otrevlig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan tänka mig att detta är en bok som växer om man ger den tid och jobbar sig in i den. Det är nog August själv som står i vägen...

      Radera