tisdag 16 september 2014

Att inte vilja se

Att inte vilja se av Jan Guillou, utgiven av Piratförlaget, 2014

Hur ska jag egentligen kunna recensera en bok när jag inte kan bestämma mig för vad jag tycker om den? I den sitsen sitter jag efter att ha läst Jan Guillous fjärde bok i sviten Det stora århundradet, Att inte vilja se. Dessutom är jag påverkad av den debatt som varit kring boken, och den har inte gjort mig klokare. Nåväl, jag börjar från början med lite tankar runt hela serien.

Första boken i sviten, Brobyggarna, gjorde mig besviken. Och förvånad. Jag Guillou har nämligen en förmåga inte många författare har, han kan få mig att identifiera mig med supersmarta och/eller våldsamma män. När jag läste Hamiltonböckerna smög jag omkring och tänkte på mig själv som "faran i mörkret". När jag läste om Arn var jag snabbare än blixten med mitt svärd och klokare än alla andra. Men i första boken om de tre bröderna Lauritzen snuvade författaren mig på konfekten! I stället för att bygga upp karaktärerna ordentligt från barndomen gör Guillou ett långt tidshopp och vips är gossarna examinerade som bäst i sina klasser och smartare än alla andra. Men jag fick ju inte vara med! Mycket upprörd var jag då. Men, jag är en ganska trogen läsare så jag fortsatte i alla fall med de andra delarna.

Andra boken i sviten, Dandy, gjorde mig ännu mer besviken. I den ligger fokus på tredje brorsan, han som var homosexuell, konstnärlig och flyttade till England. Mestadels tycker jag nog helt enkelt att den boken är lite tråkig. Guillou är bättre på att skildra konflikter än på att gestalta komplicerade kärleksrelationer och han känns mer hemmastadd i karga miljöer än i Bloomsburygruppen.

Tredje boken Mellan rött och svart fick mig att åtminstone nästan jubla. Äntligen en Guillou som jag känner igen, bitsk och ironisk. Första världskriget är slut, familjen är samlad, Europa återuppbyggs. De svarta hakkorsen tas inte på allvar, efter det stora kriget kan det ju aldrig mer bli krig.

Och så kommer vi då till den senaste boken, Att inte vilja se, som kretsar mycket runt brobyggaren Lauritz och hans familj. Lauritz har fortfarande kvar sin gudstro och han försöker leva ett rättrådigt liv. Han tror också fortfarande att tyskarna är de goda människorna och engelsmännen de onda. Hans världsbild är oerhört förenklad och han har en stark utvecklad strutsmentalitet. Lauritz ser bara det han vill se. Och han håller fast vid detta trots att alla hans närmaste intar motsatt ståndpunkt, ofta på ett mycket påtagligt sätt. Det är väl här ungefär som det blir lite väl svårt att förstå sig på Lauritz. Han är liksom lite väl oinsatt och inskränkt för att vara så smart och ha så många insatta personer i sin omgivning. Just kring temat vem som visste vad har det stormat runt Guillous bok, som fått en del historiker att reagera. Läs mer här i ETC om ni är intresserade. Och ja, tyvärr har jag svårt att "köpa" historien om Lauritz okunskap om omvärlden.

Sammantaget är jag således inte så imponerad av den senaste boken om bröderna Lauritzen, men jag kommer ändå att läsa nästa.

3 kommentarer:

  1. Jag skäms för att jag inte tagit tag i denna serie. Har de tre första böckerna i bokhyllan.

    SvaraRadera
  2. Jag tycker/tror att många i den generation Lauritz ska föreställa tillhöra såg på Tyskland som det såg ut i deras ungdom, innan nazisterna kom till makten och Tyskland var en framstående nation på många områden. Liksom många nu fortfarande tänker på Ryssland som Sovjet. Jag väljer att tolka Guillous bok så. Jag är medveten om att det debatteras om vad man visste och inte, och jag tycker att det är rätt att det talas om att det fanns starka tyska sympatier i Sverige, inte sopar det under mattan. Allra helst efter söndagens val är all typ av debatt om varför folk dras till bruna partier värd att föras. Så tycker jag :)

    SvaraRadera